Dressyrgeeket

Då red jag på en liten shetlandsponny som hette Flugan. Hon var brunskäck med jätte mcyket man! Min barndomskompis katja var medryttare på henne och så fick jag rida på henne. Jag var jätte rädd och skrek

- Ta inte ett steg, inte ett ändaste steg!!

och så tog hon ett steg och jag grät och grät. Att rida var inte som jag hade trott då. jag trodde att det skulle vara som att luta sig mot en vägg på andra sidan hästen, men nej det var det inte. Iatället så var det helt fritt så man kunde ramla över på andra sidan också. Sedan när jag hade vant mig så gick vi ut på grusvägen brevid en liten bäck och då så skulle Katja, som hon heter busa och retas lite emd mig så hon buffade på Flugan lite grann så jag blev jätte rädd och knappt vågade röra mig. Det tyckte jag var taskigt då, men inte nu längre. För det var den ridturen när jag var 6 år gammal som fick mig att börja rida! :) Och nu har jag världens finaste häst Maecy!

Älskar dig min skatt♥